Om vi hade varit ett par och gift oss med varandra hade vi haft världens bästa historia att berätta om hur vi träffades.
måndag 27 februari 2012 
22:51 
I min eufori över Ronja Rövardotter kunde jag inte låta bli att också titta på den fantastiska filmen Trollsommar (som jag bloggat om förut). Och klart som kikärtsspad att det grodde en skogskärlek och ett miljöengagemang i min barnkropp en gång i tiden, då jag gång efter annan lyssnade till vad kvinnan som skogsägaren Eli möter då han är ute i skogen och letar efter sina barn har att säga:
Det är inte din skog Elis Andersson. Skogen är en del av naturen, och den tillhör alla levande varelser. Och därför ska man vara rädd om den, och inte fara fram hur som helst. Du ska tänka på att dina barn kommer att behöva skogen en gån i framtiden. Och deras barn efter dem. Nu är du orolig över barnen, men det behöver du inte vara. De har det bra alla fem, de kommer snart tillrätta. Sätt dig här nu, och fundera lite.
[simage=251,max,n,center,]
Jag ville leva innerligt och suga märgen ur livet. För att utdriva allt som ej är liv, och inte vid min död upptäcka att jag aldrig levat.
(Nu är jag tillbaka från Norge!)
Doften i försommarnatten påminner om förra sommaren. Den bullriga bilen jag färdas i till och från stan likaså. Sådär började ett blogginlägg som jag började skriva för någon vecka sedan, men aldrig skrev klart. Det är underligt hur bekant hemma kan vara, fastän jag numer vistas där så sällan.
[simage=250,max,n,center,]
Det bästa med sommaren; norrlandsnätter med gänget.
[simage=249,max,n,center,]
För att riktigt kunna andas ut när jag för en gångs skull befann mig hemmavid och inte på språng skapade jag mig ett litet hörn i trädgården som bara var mitt.
Igår träffade jag gamla gänget från Liljan, för första gången samlade på samma ställe sedan vi slutade, på det finaste och enda bröllop jag varit på. Heja det radikala beslutet att välja en, och endast en, människa att leva med tills döden skiljer åt! Det är stort. Och otroligt fint. Jag fick äran att ha mycket kloka människor som bordsgrannar som jag hann lära mig mycket om mod och vilja och förtröstan av, och under ett av talen till brudparet droppades ett mycket klokt citat:
Don’t tell God how big your storm is; tell the storm how big your God is.
Något att tänka på då det stormar och man känner sig hjälplös. Hur som helst, bröllopet slutade ju som brukligt sent, vilket ledde till att min dygnsvila i natt uppgick till hela tre timmar, för att sedan drygas ut med sömn på bussen till Karlstad, sömn på en bänk utanför Karlstads söndagsstängda busstation, och nu senast sömn på denna buss, som skall ta mig till Oslo (vilket känns mycket märkligt för en som mycket sällan eller aldrig sätter fötterna på utomlandsmark). Trötthet i kombination med separation framkallar som bekant gärna tårar. Tur att jag slutat bry mig om vad folk i min närhet, exempelvis okända resekamrater, bryr sig om okonventionellt beteende.
Tydligen var det någon som frågade vår bildlärare om ett raggningstips idag, varpå han svarade att han brukar säga
”Jag vill ha dig”
helt enkelt. Tänk om alla vore så tydliga med sina intentioner, vad enkelt det vore.
Igår när jag kom hem läste jag om det sorgligaste som niotillfem vet, kände igen och fick lite ont i hjärttrakten. Det spädde nog på obehaget som för tillfället befann sig i min kropp, och idag har jag tänkt på det vackraste, det vackraste som ändå är det mest tragiska, det som får mitt hjärta att både dunka och värka.
På när Mark besöker Juliet i Love Actually och håller upp skyltar som förklarar hur mycket han älskar henne, fastän hon är gift med hans bästa vän. På hon som är så galet förälskad att hon måste, måste springa hem till honom mitt i natten och förklara hur hon känner och han talar om att han inte känner likadant. På Steffi i En ö i havet som säger till Sven: ”Förstår du inte att jag älskar dig?” och Sven har verkligen inte förstått. På alla brev där känslor nedpräntats i förtvivlan och överlämnats av nervöst darriga händer som inte får det svar de hoppats på. På sånt här:
”Go after her. Fuck, don’t sit there and wait for her to call, go after her because that’s what you should do if you love someone, don’t wait for them to give you a sign cause it might never come, don’t let people happen to you, don’t let me happen to you, or her, she’s not a fucking television show or tornado. There are people I might have loved had they gotten on the airplane or run down the street after me or called me up drunk at four in the morning because they need to tell me right now and because they cannot regret this and I always thought I’d be the only one doing crazy things for people who would never give enough of a fuck to do it back or to act like idiots or be entirely vulnerable and honest and making someone fall in love with you is easy and flying 3000 miles on four days notice because you can’t just sit there and do nothing and breathe into telephones is not everyone’s idea of love but it is the way I can recognize it because that is what I do. Go scream it and be with her in meaningful ways because that is beautiful and that is generous and that is what loving someone is, that is raw and that is unguarded, and that is all that is worth anything, really.”
På människor som sitter i sin ensamhet på sina rum om kvällarna och skriver låtar om sin olyckliga kärlek. På sånt här och på de som inte kan låta bli att ringa och gråta och skriva och gråta för att de inte tror att de klarar av att leva om den de är förälskade i inte är förälskade tillbaka. På de som vet att det aldrig kommer att hända men inte kan släppa taget ändå. Mm, det är sorgligt. Men ack så vackert. Jag undrar om det inte är värt att ett och annat hjärta går itu ibland. För det läker ju alltid till slut.
Idag har det varit jul! I morse inledde jag dagen med att kolla på julkalendern, sedan julstädade jag lägenheten på rekordtid & började pynta. Sedan handlade jag julklappar med A, gick på julbasar & käkade stört mycket julgodis och gick till sist hem och hade julmys med en icke fullständig Klara Klucks Klan.
Vi käkade pepparkakor med färskost, drack glögg & julte, kollade på Ensam Hemma 2, lyssnade på julmusik och bytte julklappar. Det ska ju börjas i tid ;) Temat för vårt julbyte var
Jag har närt en kommunist vid min barm!
vilket resulterade i att A fick godis av K för att det är närande, K fick en pepparkaksform som symbol för en kommunist, en närande chokladbit samt en skål att inta näringen ur av A, AJ fick två par örhängen i form av stjärnor som symbol för kommunismen av mig, och jag fick ett fat med tre ljus och en manschett i form av en stjärna av AJ. Fatet, stjärnmanschetten och ett av ljusen var en present hennes pappa fått men inte ville ha, så den vidarebefodrade hon i äkta Karl-Bertil-anda, stjärnan var klockren utan att hon visste det, och ljusen sprider liksom Karl-Bertil värme. Visst är vi djupa? ;)
Nu måste jag städa upp lite här, sedan är det dags att krypa till kojs.. Fast först måste jag helt fräckt återge Stig Dagermans dikt, som jag lärde mig tycka om redan på högstadiet. Palle läste nämligen upp den på missionsauktionen idag.
Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre, betyder en broder mer.
Life is short,
Break the rules,
Forgive quickly,
Kiss slowly,
Love truly,
Laugh uncontrollably,
And never regret anything that made you smile.
Äntligen lov! :D Gårkvällen spenderades på BK. Svenska kyrkan är inte riktigt min grej, och jag kände mig VÄLDIGT bortkommen under mässan när folk kunde en massa cermoniella grejer som jag aldrig har hört talas om utantill. (Hur ska man liksom veta vad och att man över huvud taget ska svara när textläsaren avslutar bibeltexten med ”Så lyder Guds ord”? Mkt underligt påfund må jag säga.) Och snabbt gick det sedan! Sedan spelade vi Alias & Singstar och jag blev hes för jag kan varken behärska mig eller sjunga ordentligt, och jag blev inte alls ledsen över att jag blev spöad i båda, för det var mkt trevligt ändå. (Alla sammanhang som involverar varmkorv med bröd tenderar faktiskt att vara trevliga – tänk bara skogspromenader och julgransplundringar liksom!)
I skrivande stund sitter jag hemma i mitt rosa flickrum med den blå nätverkssladden dragen genom hålet i väggen & fram till laptopen på skrivbordet framför fönstret. (Ah, 24 mbit/s är ganska mycket behagligare än mina 0,25 mbit/s :D) Nerifrån bottenvåningen hör jag pappa banka i vårt forna fula badrum och blivande fina badrum, och utanför fönstret ser jag sjön och åkrarna i sin höstskrud. Hunden ligger på sin kudde vid fotändan, och snart ska jag placera mig själv i vertikalläge i sängen & läsa gamla nummer av Amelia.
Ah.
Rap-musik (med lång vokal, raap liksom), vad är det för något?
