Elin Pelin Poppelin

Jag är den första att erkänna att jag avskyr hur teknologi och sociala medier stjäl både tid och uppmärksamhet i folks vardagliga liv. Dock har jag fått så mycket kontakter med nya och gamla vänner via dessa att jag också är den första att erkänna att jag älskar att sociala medier gör sådant möjligt.

Just nu vill jag hylla Skype extra mycket, som gjorde det möjligt för mig att förra veckan både tala med en vän från Etiopien som jag inte snackat med sedan vi skildes åt för ett år sedan och en vän som för tillfället befinner sig i Tanzania som jag inte pratat med på lika lång tid. Den ena såg jag bara hjässan på eftersom kameran tydligen pekade rakt upp i taket och den andra dolde den Tanzanska skymningens mörker. Deras röster hörde jag däremot desto bättre! Det var bland det bästa som hände förra veckan.

Att bli hämtad på busstationen i mörkret och färdas genom skogar till upplyst hem. Att förmiddagsfika tillsammans. Att äta ost och exklusivt knäckebröd som jag tycker är dyrt och onödigt att köpa till eget hem. Att spela gitarr och piano tillsammans med pappa som spelar dragspel och gitarr (20 år tog det att inse att jag inte är omusikalisk). Att sjunga stämmor som låter vackra i åtminstone våra egna ögon. Att dra runt med den tjuriga hunden på leriga skogsstigar. Att sitta uppe på nätterna och måla med akrylfärg. Att få konstaterat att jag 1) har för rött hår 2) rakar mig för sällan i armhålorna och 3) hänger för mycket på sociala medier.

Att sitta på solig förstukvist och äta påskbakelse och prata om livets vedermödor med god vän. Att träffa farmor. Att sitta på påskmiddag och avvärja israel-och-den-yttersta-tiden-snack med migrationspolitiksprat och blockadanekdoter. Att se en middagsdeltagare svimma. Att ha tre hundar som rusar runt kring bordet. Att spela sällskapsspel tillsammans. Att bli förkyld. Att prata svunna tider.

I morgon firar vi att Jesus uppstod från de döda! Vilken fest, årets bästa dag! I morgon är dessutom dagen då jag får träffa Klanen igen. Jag ser fram emot delade förtroenden och skamlösa bekännelser. Då ska jag ha min påskkjol på mig; kjolen jag sydde av moster Ruts duk en påsk för två år sedan.

För någon vecka sedan firade jag födelsedag, och jag jublar inombords när jag tänker på hur fina födelsedagar jag haft de senaste åren, och på hur fin just den här dagen blev. Den här bloggen har som bekant allt mindre fått karaktär av att vara en ”idag-gjorde-jag-det-här-blogg”, men jag har fortfarande ett stort behov av att dokumentera, och i synnerhet såna här extraordinära dagar:

Dagen började med sång och frukost på säng från fina S som jag bor med: hembakt bröd med avocado, te och bulle.

Jag fick mönsterpapper, ett gammalt mönster och en film!

Så fort jag ätit upp frukosten började jag rita mönster. Sedan satte jag på mig springkläder och sprang en runda innan jag sprang till tunnelbanan och hämtade…

…min fina vän N som dagen till ära anlänt med nattåg för att hälsa på! (Detta var för övrigt min bästa födelsedagspresent!)

Vi ägnade dagen åt att gå och handla, äta glass i solen, och sedan gå hem och baka inför kvällens bjudning. På eftermiddagen kom S, som varit i skolan, hem med en bukett tulpaner. Själv hade jag rötan att vara ledig från allt vad plugg heter just idag!

Det vi åstadkom var en Red Velvet Cake…

…och ett helt gäng hallonmacarons (helt okej resultat för att vara första gången för övrigt)

Här sitter halva gänget och dricker kaffe och äter kakor…

…och här sitter andra halvan. Så mysigt det är att ha besök!

Och så det klassiska presentbordet, som kan sammanfattas: blommor och godis.

N hade köpt finaste plåtburken och godaste skorporna!

Fler tulpaner.

Flipflops från vän som tröttnat på sina gamla.

Och så här var humöret hos oss tre som var kvar när gästerna hade gått: tokigt uppe i varv och på sjukt lekhumör.

Som sagt, sjukt fin födelsedag!

Jag satt och tittade igenom bilder på mig själv i datorn (navelskådning, ja!) för att hitta någon potentiell kandidat att byta ut mot den där bilden från då jag sitter och dricker te en kväll i Köpenhamn som representerar mig lite här och var på nätet. Den är ju några månader gammal, och då en twittervän inte kände igen mig eftersom jag inte har rött hår på bilden drabbades jag av identitetskris och tänkte att jag måste byta. Därav navelskådningen. Är dock mest bakom kameran, så hann komma långt bak i arkivet innan jag hittade mig själv.

Här är jag en av de allra sista dagarna i Addis innan det var dags att fara hem till Sverige. Jag & en mycket god vän avskedsfikar, och eftersom hon tycker att jag ser ut som en abesha insisterar hon på att fota mig. Hur jag än fortsätter att leva i Sverige återkommer den här tiden ständigt i mina tankar. Antingen då jag om dagarna sitter och tänker tillbaka eller då jag om nätterna drömmer att jag är tillbaka. En vacker dag ska jag tillbaka.

En sådan där kväll som en längtar tillbaka till kalla februaridagar som denna.

I helgen har jag och hon jag bor hjälpt några vänner som bor här intill att måla i deras kök. Målat har vi gjort, och ätit tårta (en sån man får gratis från en mataffär häromkring när man flyttar hit, det var väl lite på tiden att vi hämtade den).

Jag har i skrivande stund avverkat 30 poäng på högskolan. Vi skrev sista tentan i den här kursen i förrgår och firade segern natten efter. Triumf! Jag har inga problem med det här med att prestationsplugga och tentaprestera egentligen; jag lärde mig tekniken på högstadiet och förfinade den på gymnasiet. Fallenhet och tur och något slags system att organisera information i huvudet tror jag är någon slags anledning till att jag är bra på detta. MEN. Jag gillar det inte. Jag tycker inte att det är roligt. Jag gillar att nörda ner mig i ett ämne och lära mig allt om det, men inte för att jag är tvingad utan för att jag vill. Inte för att prestera bra på en tenta utan för att jag vill veta. MEN. Jag måste ju. Nu när jag gett mig in i den här typen av studier igen. Så jag gör det, om än motvilligt. Och försöker att tänka att det inte är hela världen hur det går. Men oftast går det, dock långsamt. Ibland får jag för mig att jag har ADHD, för jag kan inte sitta still och ännu mindre koncentrera mig längre än en halvtimme i sträck ungefär. Här är en bild då jag för ovanlighetens skull sitter hemma och pluggar (p.g.a. annalkande tenta – annars har jag pluggförbud hemma och sitter mest i skolan). Lägg på lite suggestiv Enya-musik i bakgrunden och du får hela stämningen.

I förrgår kväll då jag och farmor satt med varsin virkning framför Engelska Antikrundan slog det mig att jag kanske drabbats av den där sjukdomen då man åldras i förtid, fast att det i mitt fall bara drabbat mitt inre. Att jag verkligen blivit tant i förtid.

Inte mig emot; tanter är söta och i mångt och mycket klokare och sundare än sina yngre motsvarigheter. Dessutom är det ju de som burit (och bär) en stor del av det samhälle vi lever i. Heja tanterna!

När jag gick ut för att gå med hunden idag iklädd min nya kjol, sydd av ett par gamla gardiner, min queer-kofta och den hatt som jag införskaffade i förrgår yppade min ömma moder att jag såg ut som Tant Gredelin.

Åter igen; inte mig emot. Bara hon slutar trippa och ägnar sig åt något mer rejält än kafferep och brodyr någon gång då och då.

Här ser ni förresten familjens nya medlem: cocker spanieln Bamse. Han driver mig till vansinne mest hela tiden, men jag gillar honom ändå.