Just nu vill jag hylla Skype extra mycket, som gjorde det möjligt för mig att förra veckan både tala med en vän från Etiopien som jag inte snackat med sedan vi skildes åt för ett år sedan och en vän som för tillfället befinner sig i Tanzania som jag inte pratat med på lika lång tid. Den ena såg jag bara hjässan på eftersom kameran tydligen pekade rakt upp i taket och den andra dolde den Tanzanska skymningens mörker. Deras röster hörde jag däremot desto bättre! Det var bland det bästa som hände förra veckan.

I fredags sände P1′s program Människor och tro ett inslag som spelades in bland annat under blockaden i Märsta den 24:e april där jag var en av de närvarande kristna aktivisterna som de i programmet väljer att kalla oss. Poängteras bör att jag inte alls håller med när reportern säger ”…aktivister som inte bedriver politik, de bedriver kristendom”. Enligt mig är kristendom och handlingar som utförs i tro i allra högsta grad politiska, om än inte parlamentariskt politiska. Sedan kan jag inte låta bli att bedrövas över hur taltiden i programmet är fördelad mellan män och kvinnor (den gamla vanliga fördelningen mao). I övrigt är det värt att lyssna på, och det tycker jag att du ska göra!

När jag och S, som jag bor med, kom till Sergels torg vid elva var det första hon sade ”Det känns som sjuttiotalet!” Sannerligen! Sällan är engagemanget i vårt samhälle så koncentrerat och tydligt som på första maj. Helt plötsligt fick vi en banderoll vi kände igen från förr (med orden ”Alla är välkomna”) i händerna och tågade med gamla och nya vänner mot gamla stan.

S, banderollen och känslan av sjuttiotalet. Sofia LJ har fotat.

Okej, jag ska inte ge en totalromantiserad bild av första maj och dess firande. Jag skulle gott kunna vara utan all våldsromantik och tendenserna att vara mer mot än för saker. Jag tror liksom inte att hat någon gång kommer funka. Men, mer om det en annan gång.

Plockar en russinen ur kakan tycker jag att tillfällen som detta, de stunder som ”känns som sjuttiotalet” inger massvis med hopp. Folk har inte slutat bry sig. Det finns folk som kämpar. Det finns folk som tror på en annan värld. Det finns folk som tror att den är möjlig.

(I dagarna har jag förresten lyssnat en massa på P3 Dokumentär om Almstriden och inspirerats av det engagemang som en sakfråga kunde väcka bland så många vilka kreativa uttryck det kunde ta. Då gällde det almarna i Kungsträdgården. Nästa gång gäller det utvisningshotade flyktingar, eller hur?)

I pingst anordnas på initiativ av Maja i samarbete med Sofia en sammankomst hos Helgeandssystrarna i Alsike där vi under en dag ska träffas och samtala kring flyktingfrågor. Jag tycker att detta är ett fantastiskt initiativ, och jag tror att det kommer att bli en dag med många intressanta samtal och mycket inspiration. Förhoppningsvis blir det också en dag i hoppets tecken. Jag ska dit, kom du med! Klicka på bilden här ovanför så hittar du mer information om dagen.

Jag har alltid närt en dröm om att snacka i radio i egenskap av att vara ena halvan av en duo, och när jag nu tillsammans med min vän Ylva börjat sända podcast känner jag att jag närmat mig den där drömmen (trots att jag glömde bort den i några år och inte kom på den igen förrän typ nu). Jag och Ylva upptäckte strax efter att vi lärt känna varandra att vi delade en önskan om fler offentliga samtal om ämnen vi tycker att det samtalas för lite kring; ämnen vi själva gärna vill prata om men som vi inte upplever att det finns utrymme för.

Genom de podcasts vi planerar att sända varannan vecka tänker vi oss att vi gör utrymme för de här ämnena. Vi tänker prata om det som är viktigt, om det som är obekvämt, om det som vi tycker behöver lyftas från det obskyra till det offentliga. Vi tänker tala, och vi hoppas att ni tänker lyssna. Tanken är att de här samtalen inte bara ska vara vi som talar till er, utan vi vill att ni ska tala tillbaka till oss: i kommentarsfälten och på Twitter.

Så lyssna gärna, kommentera i sådana fall efteråt och viktigast av allt: fortsätt samtalen hemma kring köksborden. Vi hörs!

Och slutligen av sporadiska tillfällen av skrivande på det jag sitter här för att skriva på, vilket efter nio timmar i skolan uppgår i en sida text.

Att bli hämtad på busstationen i mörkret och färdas genom skogar till upplyst hem. Att förmiddagsfika tillsammans. Att äta ost och exklusivt knäckebröd som jag tycker är dyrt och onödigt att köpa till eget hem. Att spela gitarr och piano tillsammans med pappa som spelar dragspel och gitarr (20 år tog det att inse att jag inte är omusikalisk). Att sjunga stämmor som låter vackra i åtminstone våra egna ögon. Att dra runt med den tjuriga hunden på leriga skogsstigar. Att sitta uppe på nätterna och måla med akrylfärg. Att få konstaterat att jag 1) har för rött hår 2) rakar mig för sällan i armhålorna och 3) hänger för mycket på sociala medier.

Att sitta på solig förstukvist och äta påskbakelse och prata om livets vedermödor med god vän. Att träffa farmor. Att sitta på påskmiddag och avvärja israel-och-den-yttersta-tiden-snack med migrationspolitiksprat och blockadanekdoter. Att se en middagsdeltagare svimma. Att ha tre hundar som rusar runt kring bordet. Att spela sällskapsspel tillsammans. Att bli förkyld. Att prata svunna tider.

I morgon firar vi att Jesus uppstod från de döda! Vilken fest, årets bästa dag! I morgon är dessutom dagen då jag får träffa Klanen igen. Jag ser fram emot delade förtroenden och skamlösa bekännelser. Då ska jag ha min påskkjol på mig; kjolen jag sydde av moster Ruts duk en påsk för två år sedan.

Jag har äran att känna en sjukt begåvad brud som heter Johanna. Jag har också haft äran att kreera den hemsida där hon publicerar sina sjukt skarpa, välgjorda och kreativa serier!

Den här versionen av hemsidan är ganska sparsmakad (men ändå snygg!) och för att visa att jag också kan skapa mer bombastiska sidor visar jag hur Johannas hemsida såg ut på den tiden då hon ägnade sig mer åt måleri:

Jag gör gärna hemsideuppdrag åt folk i mån av tid och inspiration! Sådär, då har jag promotat två bra brudar: Johanna och mig själv.

Fint blev det! Dock har jag har alltid haft lite svårt att inspireras av andras arbete. Varit rädd för att härma, och väldigt medveten om den irritation som uppstår hos mig själv när någon annan apar efter saker jag gör. Jag tror att jag ska öva mig både på att vara mer generös och att låta mig inspireras av andra. Allas vår Ernst Kirchsteiger sade något väldigt smart på det här temat en gång i tiden:

”Man läser och så plussar man och hittar och så blir det något slags samarbete med någon som inte vet om att man samarbetar”

Det blir så uppenbart att jag i vardagen lider av självförvållad tidsbrist när jag så fort jag kommer hem och ut på landet får tid över för sånt som jag önskar att jag frigjorde tid för varje dag. Blogga är ett sådant exempel. Nu när inspirationen flödar och jag ligger i sängen och komponerar inlägg inser jag hur ful min förra layout var. Kan dessutom inte förstå varför jag bytte eller vad jag var ute efter, men jag anar att det var att ge intryck av någon slags seriositet som jag anade att krusidullerna inte skulle åstadkomma.

Dock är krusidullerna mina, och jag fortfarande krusdullig (vad jag än skrev då jag bytte bort dem för några veckor sedan) så den där sotiga och svårmodiga stadsvyn ryker till förmån för min gamla kära logga. Dock får den sammetslena bakgrunden stanna ett tag till.