Elin Pelin Poppelin » Resan till Etiopien

Då var jag tillbaka i Sverige igen. Det tar emot lite att säga hemma i Sverige, vilket kanske vore mer adekvat, men just nu är det inte så det känns. Efter att ha packat in oss i en minibuss och sittande som packade sillar färdats en sista gång genom staden ackompanjerade av Helen Berehe (bruden som spelas på typ alla bussar runt om i staden; allas favorit med andra ord) upplevde vi en massa krångel på flygplatsen innan vi äntligen fick sittplatser, om än spridda, på planet som skulle ta oss hem.

Under den sista veckan skedde de flesta av våra avsked: avsked av lärarna i skolan, avsked av barnen & systrarna på Moder Theresa, avsked av församlingen (som ställde till med kaffebaluns med tårta med inskriptionen ”We love you”, bad för oss och gav oss traditionella klänningar som tack för den här tiden), avsked av killarna i Shiromeda, avsked av skoputsaren Kedus, avsked av min bästa habeshavän Tere (som bjöd hela klassen på kaffe i sitt lilla rum en dag), avsked av Yimesgen, avsked av familjen Larsson, avsked av Heather… och avsked av alla andra vi lärt känna, samt mentala avsked av folk som aldrig dök upp (typiskt etiopier muttrar jag fortfarande inombords). Jag grät inte en enda gång, men när flygvärdinnan talade om att jag var tvungen att checka in mitt handbagage eftersom det inte fanns någon plats för det i kabinen brast fördämningarna och jag fick förklara för denna chockade kvinna att jag var ledsen över att lämna landet och att det egentligen inte var någon fara med väskan, och hon hämtade papper, eller soft som jag vant mig vid att kalla det, åt mig.

Klockan tolv nästa dag kände jag mig som Harry Potter då jag rusade genom Arlanda med min bagagevagn för att möta mor och far. Skönt att komma fram efter lång, lång flygresa men surrealistiskt. Inte alls som jag tänkt mig. Inte alls samma triumfkänsla. Inget mission accomplished utan mer var är jag?. Kaffe på Statoil som inte smakar som macchiato på Yars. Timmar i bil på väg hem. Röda stugor och skogar och sjöar rusar förbi utanför, typ samma saker som jag skådat uppifrån planet några timmar tidigare och faktiskt känt kärlek till. Och ändå kändes det så konstigt avlägset. Sverige. Är jag tillbaka här nu liksom? Jag var ju nyss i Addis. Klockan åtta har solen fortfarande inte gått ner och jag tror därför att klockan knappt är sex.

Jag packar upp och lyssnar på Ellen Berehe och äter linssoppa med berbere och längtar tillbaka. Bläddrar i missionstidingar och ser bilder från Addis tagna under min tid där. Åker till stan för att köpa nya jeans så att jag kan kassera de enda jag haft och som jag slitit ut i Addis. Jag blir påmind om att det i Sverige finns något som heter trender som jag uppenbarligen inte alls hänger med i, och kände mig som ett ufo bland alla bleka, hippa människor. Vill säga hej, mår du bra, är det frid? till kassörskan, men kommer på att man inte gör det i Sverige. Väntar på att servitrisen på cafét vi fikar på ska komma med notan tills jag kom på att det inte fungerar så här. Jag vill pruta på priser, trängas på minibussen och bli smutsig om sandalklädda fötter. Förhoppningsvis lägger sig saknaden i takt med att jag börjar uppskatta det som är bra med Sverige. Typ framförhållning, interninformation och fjällfil.

Mitt rum är numera ett gytter av diverse etiopienprylar. Träkors och rökelse och ornament. Ute på balkongen vajar fortfarande kläder och sjalar som förhoppningsvis ska bli av med eventuella fripassagerare i form av loppor och vägglöss.

Jag funderar på vad som har hänt under resans gång. Jag har lärt mig massor. Jag har lärt mig att man kan ha samma drömmar trots att man bor i två helt olika länder. Att man kan vara tacksam fastän man inte äger nästan några resurser. Att tid inte behöver vara det dyrbaraste i världen. Att jag gillar barn. Att pengar kan vara en förbannelse. Att fattigdom inte är charmigt. Att injera är fantastisk mat. Att världen är orättvis. Och att Gud är god.

Detta var förmodligen det sista inlägget jag skrev i den här bloggen. Tack till alla som följt min resa! Det har varit ett fantastiskt stöd att veta att ni funnits med mig i tanken trots att de flesta av er rent fysiskt befunnit er i Sverige. Jag kommer förmodligen att ladda upp en del bilder i det hittills tomma fotoalbumet här, och vill ni ha en muntlig berättelse om min resa ställer jag förmodligen mer än gärna upp på det. Och vem vet, kanske åker jag tillbaka en vacker dag?

… av alla mer eller mindre knappa saker vi upplevt och folk vi traffat. Saker jag kommer att sakna.

Jag och Heather uppe pa berget Entoto.

Malin och Lisa uppe pa samma berg.

Fem ferengies pa brollop i Hossaina.

Och eftersom det inte var tillatet att spendera natten i samma hus som nagon av motsatt kon spenderades natterna i Hossaina med dessa brudar.

Jag kande mig som the odd one out i sallskap med tre nordamerikaner. Trots allt valdigt trevliga sadana.

Och sa Heather igen. Min basta granne. Har pa Jazzfestival i Tropical Gardens.

Ah.

Da har den sista veckan i Addis tagit sin borjan. Killarna fran Hossaina ar redan har, och ikvall hamtas Tanzanierna pa flygplatsen. I skrivande stund kanns det som att det ar galet mycket som ska hinnas med dessa sista dagar. Saker att visa, och manniskor att traffa. Och det gar ju inte riktigt att planera sitt liv har pa det satt man ar van vid hemma. Kanske blir saker av, kanske inte. Jag far ova mig pa talamod och ta manga djupa andetag.

Kaffeceremonin blev en succe. Pannkakorna ats upp, vi fick en fin och en ful present och hade otroligt roligt tillsammans. Ah, jag kommer att sakna dessa larare! Harom dagen tog jag mig forresten, pa tal om ingenting, en promenad till ett konstnarskollektiv jag hort talas om. Langt langt borta, utefter en slingrande vag, fortfarande i detta gigantiska Addis, fann jag en park, en massa konst och ett gang skona konstnarer. Ah, att jag inte hittat det har stallet forr! Fick promenadsallskap hem av en av konstnarerna, som lat mig bladdra i hans anteckningsblock och talade om att vaga satsa. Vaga forlita sig pa att kunna livnara sig som konstnar, trots att man lever i ett av varldens fattigaste lander. Det ar sa uppmuntrande att uppleva kreativitet i ett land som pa ytan mest ser ut att innehalla traditioner och troga projekt som anda handlar om att gora saker likadant som man alltid har gjort.

Det ar vid sadana tillfallen som jag onskar att jag kunde stanna har liiiite langre. Vid sadana tillfallen, och da varken wajallan eller chaufforen hor att jag vill kliva av taxin och alla hjalper till och i kor ropar ”Warradj alle!”. Jag alskar att folk av ren vana, eller av rent hyfs, staller upp for sina medmanniskor i alla tankbara situationer har. Det skulle vara Sverige det.

Sa Annika var har i veckan. Det var fest! Framfor allt var det vardefullt att fa visa nagon hemifran hur Addis ter sig pa riktigt – utan att platta till upplevelsen och sanda den hem till er genom nagra futtiga rader text. For jag ar helt overtygad om att man inte kan fatta grejen om man inte varit har.

Jag tror att jag gav en ganska rattvis bild av Addis. Vi upplevde bade misaren pa Moder Theresa-stallet och lyxen Boston Day Spa. Vi at bade i Teres lilla och snalt utrustade rum och pa forhallandevis dyra fancy restauranger. Vi akte bade fallfardig minibuss och den amerikanska ambassadens galet sakra bil. Och det ar ju sa Addis ar. Kontraster, idel kontraster.

I mandags tog jag avsked av Moder Theresa och lamnade de prylar vi inte tycker oss behova langre. Tva Hasses-Ica-kassar fulla, hur gick det till? (Kan kanske bero pa att nagon lurade oss att dra med oss sjukt mycket vatservetter hit? (De fyllde upp en halv kasse.))

I morgon ska vi ha avskeds-kaffe-ceremoni med lararna pa skolan. Vi ska overraska med pannkakor (om jag lyckas steka dem pa injera stek-ytan det vill saga), och det kommer att bli sjukt sorgligt. Pa sondag ar det avsked av sondagsskolan. Kanske kan ungarna lite mer engelska, vaggmaningarna ar klara och fargen ar slut. (Kusin hjalpte till med det sista.) Utover det finns tusen andra anledningar till att jag vill stanna en liten stund till, men de storre projekten ar atminstone rodda i hamn.

Dagarna kanns lite som sommarlov numera. Inga storre masten, forutom att kvalitetshanga med etiopiska och vasterlandska vanner sa har i sista stund. Fran fredag till onsdag droppar ovriga klasskompisar in, och sondagen darpa ar det dags att aka hem.

Och harmed avslutar jag detta, for jag saknar for ovanlighetens skull ord.

Det borjade med att nagra av vara klasskompisar som nu befinner sig i Tanzania fick uppdraget att tillverka en modell av Jerusalem ar trettio, och efter en del funderande fram och tillbaka bestamde de i samrad med var larare Stefan sig for att bygga den i papier-maché. For att kunskapen skulle sitta nar de val befann sig pa plats agnade vi en av vara forberedelseveckor i Skaneland at denna gegga, Stefan blev helt sald och vi alla uppmanade oss att ta med oss denna kunskap och en stavmixer dit vi skulle bege oss.

Val i Addis insag vi till var fortjusning att papier-maché ar stort har. Varje manad haller International Teological College i en handicraft NGO baazar, och dar flockas vitingarna, bland allt annat man kan kopa dar, kring en man som tillverkar i princip allt i papier-maché. Tidsskriftsamlare, lador, stolar, fotbollspel, bokhyllor, sangar(!), you name it. Jag ar imponerad.

Sa har kommer, sarskilt till dig Stefan, lite papier-maché-pornografi:

Och jag kunde ju inte vara samre, utan anvande mina kunskaper till att tillverka kasperdockor till sondagsskoleundervisningen. Sag hej till Marta, Abraham, Maria, Jesus & Zackaios! (Fast ibland far de motvilligt spela andra roller an sina egna.)

Min fodelsedag blev fin. Efter mina lektioner i skolan spenderade jag dagen tillsammans med en fantastisk kvinna som ar ansvarig for kyrkans kvinnoarbete och som av nagon anledning alskar mig. Vi drack kaffe och at injera, och det tog hela dagen, vilket saker ofta gor har.

Val hamma fick jag ge mig ut pa en expedition i jakt pa kott. Vi ville gora kottbullar, men de ortodoxa fastar, sa jag fick, exkorterad av tva etiopiska grabbar bege mig till stans kottomrade nummer ett. Jag struntar i att visa en bild pa elandet i forman for kansliga lasare. Kottbullar blev det till slut i alla fall, och potatismos och mina basta etiopiska vanner pa besok. Det var fint!

Mitt i firandet dok generation aldre pa gasthuset upp och sjong i stammor och hade med sig ett paket innehallande knackebrod och kaviar. Lycka!

Turen till landsbygden helgen innan gick forresten fint. Det blev inte mycket till somn eftersom hela familjen inklusive gaster (8 personer) skulle dela pa tre mer eller mindre rymliga sangar, men det blev desto mer doro wat (festmaten nummer ett i etiopen: sas gjord pa kyckling tillsammans med kycklingkadaverbitar och hardkokt agg) och aib (en slags ost), narmare bestamt till kvallsmat, frukost(!) och lunch. Nar vi kom fram at vi enjera och gronsaker och tackade Gud for att vi vantade med den doro wat jag visste skulle komma till dagen darpa. Men icke! Efter tre koppar kaffe var doro waten klar, och det vara bara att ta for sig. Eller snarare forsoka ata upp det mamman i huset lade pa min tallrik, ackompanjerad av bi! bi! bi! (=at! at! at!).

Dagarna agnas fortfarande at att mala vaggar. Fargen sinar, men inte lararnas onskemal om bilder. De letar febrilt efter ny akrylfarg att ersatta den vi tog med fran Sverige (eftersom jag sagt att jag vagrar mala med olja) men jag hoppas nastan att de ingen hittar. Jag har svart att satta gransen for nar jag ska ge mig, och de satter inga granser at mig. Kallum yellem (det finns ingen farg) skulle vara en ganska son grans just nu.

Idag ar jag ledig och har inhandlat prylar jag vill ha med mig hem till Sverige och atit lunch med Heather. Jag kommer verkligen att sakna att inte kunna spontan-ata lunch och spontan-dricka kaffe hemma som man kan gora har. Lunch for 30 kronor och kaffe for 2, liksom. Hemma skulle jag bli ruinerad.

I helgen kommer familjen L tillbaka med liten, liten bebis, och vara substitutforaldrar (ovan namnda generation aldre) aker hem till Sverige. Vi aker ut pa landsbygden tillsammans med Kess som inte tror att vi kommer att overleva natten (det kommer vi, vi har ju varit scouter bada tva!) och pa tisdag kommer kusin Annika hit. Efter det foljer en vecka, och darpa ar sista veckan har. Galet! Men jag antar att allt har sin tid. En tid att aka till Etiopien, en tid att aka hem.

Jag var forresten pa filmkvall hos marinsoldaterna inne pa den omtalade Amerikanska ambassaden igar kvall (efter att ha lamnat ifran mig mitt pass, forsakrat vakterna om att jag inte hade nagon kamera och passerat en sakerhetskontroll). Vi sag The Fighter och hela upplevelsen var minst sagt surrealistisk. Det var som en helt annan varld dar inne, och vem som helst ar verkligen inte valkommen dit.

Mycket jag sag dar och pratade om med killarna gjorde mig dock sorgsen. Manga av dem verkar sjukt rotlosa. En av killarna berattade var han blivit delegerad att aka efter sitt ar i Addis, och nar jag fragade varfor han inte akte hem till familj och vanner i Staterna dar emellan svarade han att han varit independent sedan han var sjutton ar och flyttade hemifran. Att han inte behovde dem eller nagon annan. Jag sade inte att jag ocksa flyttade hemifran nar jag var skjutton, men att jag hoppas att jag aldrig lyckas lura mig sjalv att jag ar independent.

Jag har mott manga ekonomiskt fattiga etiopier har, och manga tomma vasterlanningar. Hur mycket etiopierna an saknar tycks de (i alla fall ofta) vara fyllda av nagot som saknas hos manga av oss rika. Nagon slags glod. Kanske ar det vetskapen om att nagon vantar pa dem nar de kommer hem. Jag vet inte. Jag vet bara att jag fortfarande lider med volontaren pa Moder Theresa som talade om for mig att han hoppades att det inte var for sent for honom att fa en familj, nagot som han inte prioriterat an eftersom han hittills haft fullt upp med att resa kors och tvars over jordens yta. Jag hoppas att han en dag ska finna vad han soker. Och resten av oss med for den delen.

Sitter med min laptop i ett mörkt hörn på ett internetcafé (och har fått stränga order om att inte lägga handen på laminatorn som ligger farligt nära mig) och laddar upp bilder. Äntligen ska ni få se lite av vardagen här! Jag har smugit in några enstaka bilder i gamla inlägg, men nedan samlar jag ett gäng från skolan och kyrkan i Kotobe och våra arbetsuppgifter där:

Först några bilder från mina bildlektioner. Jag har som sagt engelskalektioner också, men dessa är mina favoriter:

Annat jag ägnar dagarna åt är att måla. Mitt första uppdrag var att måla den här skylten till kyrkan:

Den senaste tiden har jag äggnat åt att måla kartor på skolans väggar (och mina elever Sami & Bruk insisterade på att posea tillsammans med dem):

Sista bilden är lite crappy i kvalitén, men den visar att jag stått och skrivit namnen på afrikas alla länder (suck!):

Och slutligen en bild från söndagsskolan. Här övar barnen en engelsk översättning av Större än Eiffeltornet:

Åh, det kommer att bli makalöst svårt att åka ifrån detta!

…när jag kan gå förbi min broder som ligger på gatan och tigger småslantar…

…och istället bege mig till Sheraton för att äta glass för en femtedels månadslön?

Regnet strilar dagligen over Addis numera. Gatorna ar vata, och nar solen tittar fram kanns det ibland som svensk var. Inernetupkopplingarna kranglar overallt, liksom elen som ater bestamt sig for att ta sig langa pauser da och da, vilket vi sluppit sedan var forsta tid har. Dagens mission har varit att anmala mig till hogskolan till hosten (jag har egentligen inte varit sarskilt sugen pa att borja plugga, men att jag ska gora det har varit ett bra svar till alla de som tycker att jag ska stanna kvar har, och nu har jag liksom prantat in det aven i mig sjalv), och nu har jag efter mycket om och men och manga timmars vantan framfor sidor som laddar lyckats. (Tur att jag inte sitter har sista anmalningsdagen…)

Veckan har inte bestatt av sa mycket malning, pa grund av regnet, men desto mer av kafferickande och enjeraatande med lararna. Dessutom har vi haft tva moten om positive child disiplining, och trots att det kandes mycket markligt at komma som outbildad volontar och tala om for utbildade larare hur man kan uppfostra barn tror jag att det togs emot val. Det oppnades upp en dialog och lararna lat visa sin uppskattning gentemot mig.

Stina med foraldrar ar i Lalibella och jag njuter av att vara ensam hemma med en pase choklad (som i och for sig for lange sedan ar uppaten) och tredje sasongen av Lost. Jag hade tankt att fa en del plugg gjort, men de dar lagkvalitativa DVDskivorna jag kopte i Tanzania har liksom hindrat mig sedan dess.

I morgon ska jag folja med etiopisk van till hennes familj som bor nagra timmar utanfor Addis. Sadan ar i alla fall planen, det gar aldrig riktigt att rakna med att saker faktiskt blir av har i Etiopien.

For ovrigt har jag bestallt svindyr handgjord glass, som nagon ferengi tillverkar har i Addis, till min fodelsedag pa tisdag. Mer an sa har jag inte riktigt planerat an, men forhoppningsvis kan vi bjuda hit nagra vanner pa kalas under kvallen.

Efter att folk här börjat hälsa pa mig med frasen ”Tafash?” som betyder nagot i stil med ”Jag ser dig aldrig nu för tiden” insag jag att jag varit mer än lovligt upptagen de senaste veckorna, och därför tog jag idag en välbehövlig ledig eftermiddag fran barnhemmet där jag var i morse. Stinas föräldrar är här, och med sig fran Sverige fraktade de bland annat messmör, kaviar och choklad. Det i kombination med andra säsongen av Lost och den rosdoftande handkrämen med tillhörande nagelfil i fickformat som jag fick av en av gästerna pa gästhuset som tack för att hon fick förvara prylar i vart rum är mer lyx än jag varit med om pa lange. Det slar Sheraton pa langa vägar.

Som sagt har det varit fullt upp den senaste tiden. Gud har välsignat mig med nära, etiopiska vänner som jag vill hinna umgas med sa mycket som möjligt med innan det är dags att skiljas at (kanske för all framtid, kanske är det den vetskapen som gjort att vi kommit varandra närmare under post-tanzansk tid) och personalen i skolan och församlingen har visst förstatt att vi snart var hem och överöser oss med de uppgifter som de haft i atanke hela tiden, men som de av olika anledningar (eller kanske bara av den enkla anledningen att de är etiopier) inte tagit tag i tidigare.

Sa, dagarna är brada, men jag gillar det bättre än dötid. Det är lustigt det där med hur lang tid det kan ta innan saker blir av här, kontra hur snabbt det kan ga ibland. Helt plötsligt blev jag en söndag tillfragad om jag kunde ha den där föreläsningen om climate change den kommande onsdagen, och jag tackade ja av bara glädjen över att fa uppleva nagon form av effektivitet här, och utan att tänka pa att detta skulle komma att innebära nagra sömnlösa nätter framför datorn. Föreläsningen gick dock över forvantan. En del av tjejerna förstod nog inte mycket av min engelska, men manga satt till och med och antecknade(!) (Och jag smög in ett syrligt tips om att det är bra att ta hand om sina tillhörigheter, vilket inte är etiopiernas starkaste sida. Säkra källor hävdar att det inte ens finns nagot ord för underhall pa amarinja.)

Väggmalingarna tar sakta men säkert form. Jag spenderar mer tid än nagonsin i Kotobe för att om möjligt hinna bli klar innan vi aker hem, men det innebär att jag kommer närmare lärare och personal, sa det gör mig ingenting. Efter en viss sammandrabbning med rektorn som ledde till att jag fick pröva pa etiopisk konfliktlösningsmetodik tillsammans med honom och Kess Soboka (inte heller deras starka sida) yppade jag att jag helst inte vill bli bjuden pa lunch av rektorn i framtiden (minns inte om jag skrev om det, men detta är mannen som bad att fa gifta sig med mig, eftersom han ”have been praying for over six years for the issue of marriage with a white girl” (en etiopisk vän som jag berättade detta för undrade föresten varför han inte ägnat den tiden at att be om nagot mer vettigt, typ mer regn över Etiopien)) och därför har Kess den senaste tiden sett till att han eller nagon annan ur församlingen har bjudit mig pa lunch istället, vilket är ett otroligt bra tillfälle att uppleva lite extra gemenskap innan vi lämnar församlingen.

I morgon skall jag ha ansvaret för ett samtal med lärarna om positive child diciplining. Jag kan ju egentligen ingenting om barnuppfostran, mer än att skolan för det mesta funkar utmärkt i Sverige utan att lärarna slar barnen, sa jag känner att det kan ga lite hur som helst, men ocksa att varje litet steg mot förändring ända är ett steg, och det är väldigt positivt att rektorn är intresserad av att ta upp fragan.

I helgen akte jag och min vän Tere till den närliggande staden Debre Zeyt, en stad som är känd för sina manga kratersjöar. Jag simmade en stund i det kalla vattnet, det kändes som att jag var i paradiset, och därefter fikade vi under ett parasoll pa ett hotellomrade pa andra sidan sjön. Annars blir det mycket kaffedrickande och lunch- respektive middagsätande med vänner. Som sagt känner jag mig otroligt välsignad som har etiopiska vänner som inte bara hälsar och ber att fa lana pengar, utan vänner om jag kan anförtro mig at, och som, om än inte alltid, sa atminstone för det mesta, förstar mig. Vi kan samtala och skämta och skratta och skvallra, och det trodde jag inte var möjligt under min första tid här.

Igar kväll at jag middag med en kompis i Bole, den mest västerländska stadsdelen i Addis. Jag hade inte mycket till matlust redan fran början, men jag tappade definitivt varenda antydan till det da mina ögon fastnade vid ett par nagra bord ifran oss. Vit, västerländsk man i sina sjuttio tillsammans med etiopisk lättklädd tjej pa tjugo-nagonting. Blä. Jag fragade om min kompis inte blir upprörd av att se sadant där, och fick till svar att manga är sa vana vid att se det att man knappt reagerar. ”Tjejerna behöver pengar, och männen behöver sällskap. De aker till skolomraden för att leta upp nagon som vill följa med dem.” Karln sag inte ut att skämmas ett dugg, men jag skämdes nog sa att det räckte a hans vägnar.

Vägen hem tog vi genom Kazanchis, stadsdelen som inte bara är känd för sina barer, utan ocksa för sin prostitution. Nedanför det stora hotellet star lättklädda tjejer uppradade längs gatan i väntan pa att nagon skall plocka upp dem. Det skär i mitt hjärta, men jag kan inte göra nagot annat än att ga förbi dem. Och trots att mannen som hänger efter oss ett tag och ber om pengar gör det med motiveringen ”Den där vita tjejen är väl ända här för att hjälpa de fattiga?” vet jag att nagra extra santim i hans hand, fran mig, inte skulle hjälpa honom ur hans sitiuation, utan bara bibehalla hans livsstil. A andra sidan har han eventuellt ett behov av pengar, som jag kan möta, just nu. Det är helt enkelt inte lätt att veta hur och vad man ska göra. Jag är helt maktlös bland alla dessa behov. Utan Gud och löftet om frihet för de förtryckta tror jag att det vore outhärdligt. (Tack och lov vimlar det av organisationer i Addis som försöket förändra läget pa olika omraden. Woman at Risk är exempelvis en organisation som arbetar med prostituerade kvinnor. Jag köpte en tval av dem pa den manatliga basaren, den doftar promised land & milk & honey.)

Förutom detta trivs jag och mar bra och vill inte aka hem. Det känns som ett skämt att vi om sex veckor kommer att befinna oss i Sverige. Kanske kommer jag aldrig träffa mina vänner, mina kolleger eller barnen igen. Känslan är lite densamma som under sommarlovets sista veckor, da jag alltid far en svag känsla av panik inför tiden som bara gar och gar och inför alla de saker man tänkte sig att man ville göra och som man nu far klämma in i sitt schema bäst man kan. Fast värre, för somamrlovet aterkommer ju ar efter ar.

I övermorgon aker Stina med familj till Lalibela, och jag blir ensam i vart rum, vilket skall bli otroligt skönt med tanke pa att jag inte sovit ensam i ett rum sedan oktober, innan vi for hit. Veckan därpa firar jag födelsedag, och veckan därpa kommer kusin Annika hit, vilket känns helt galet. Sedan är det tva veckor kvar. Himmel.