Elin Pelin Poppelin

Egentligen känner jag mig tom. Tom på det mesta, men framför allt tom på ord. Men jag vill ändå klämma ur mig mina tankar och upplevelser nu, innan de förpassas till det förflutna. Jag vill att allas våra tankar och upplevelser kring detta fruktansvärda ska bevaras för all framtid. Att det ska skyltas med sanningen om hur det går till när våra systrar och bröder med tvång skickas iväg till länder där de fruktar hot och död.

Efter att ha varit i Märsta hela kvällen igår åkte vi vidare till Arlanda men fick i bilen på vägen dit meddelandet att bussarna åkt in på flygplatsområdet redan. Den outgrundliga sorgen kunde inte lindras med den choklad vi delade under färden tillbaka till Stockholm. Väl hemma läste jag igenom twitterflödet för att få en uppfattning om vad som hade hänt på de platser där jag inte varit. Efter en halv natts sömn tittade jag igenom bambuserflödet för att med egna ögon se vad som hände i Flen, och vad som hände på andra sidan förvaret i Märsta.

Sorgen. Den outgrundliga sorgen drabbar mig hand i hand med maktlösheten då jag ser bilar med flyktingar som lämnar de avspärrade områdena samtidigt som aktivister bärs och knuffas bort av poliser. Jag gråter samtidigt som en kör av aktivister ropar ”No borders, no nations, stop the deportations!” ur mina datorhögtalare och samtidigt som deras klagosång blir min egen fattar jag vad som verkligen hände igår.

För ett dygn sedan satt jag också här vid min dator. Då för att mobilisera. Jag lyssnade på min pepp-spellista, bredde smörgåsar, ringde samtal, skrev och läste vad andra skrivit. Oron var total, men någonstans där inne i min kropp fanns ett hopp. Hopp om att denna gång skulle bli den gång då vi lyckades hindra åtminstone delar av deportationen.

Vi var en grupp från det nystartade kristna flyktingnätverket Dessa mina minsta som mobiliserade tillsammans. Informationen vi hade var att 40 personer satt inlåsta i förvaret i Flen och 3 personer i förvaret i Märsta. Alla dessa skulle under kvällen och natten transporteras till Arlanda där ett chartrat plan skulle ta dem till Irak. Vi bestämde oss för att åka till Märsta och sa till varandra att om vi räddar de här tre personerna från att deporteras i natt så gör det all skillnad.

Vi samlades innan och bad. Bad att Guds rike skulle komma och att vi skulle komma ihåg att vi inte är några hjältar. Bad om Guds kraft, vishet och kärlek. Kanske är det där sista det som är svårast av allt. Att trots alla absurditeter under blockaden inte låta sig övermannas av hat, framför allt hat gentemot de poliser på plats som verkar göra allt vad som står i deras makt för att hindra oss från att hindra deportationen.

Väl på plats organiserade vi oss i vängrupper om ungefär fem personer som skulle hålla ihop och fatta beslut tillsammans under kvällen. För min del kändes detta väldigt bra och känslan av tillhörighet och stöd är väldigt viktig under hela blockaden, men framför allt de gånger då sorgen övermannar eller då det helt plötsligt händer något och snabba beslut måste fattas om vad som ska göras. Telefonerna gick varma mellan vängrupperna, som var utstationerade vid de tre utfarterna, för att tala om vad som hände vid de respektive platserna.

Hela tiden fick vi rapporter om vad som hände i Flen. Om det absurda våldet polisen använde, och till slut om att bussen med flyktingar tagit sig igenom blockaden och begett sig mot Arlanda.

Jag ägnade inte så mycket tid till att tänka på och känna in vad det var som hände. Jag lutade mig mot vår organisation och stod tillsammans med övriga och väntade med helspänn på vad som skulle hända härnäst.

Vi fotades med plakat som några av oss målat.

(Foto: @entilllovisa)

Vi blockerade bland annat en personbil vars förare, när vi kollat att inga flyktingar satt i den och släppt den genom vår blockad, vevade ner rutan och peppande ropade ”Lycka till!”.

En av oss filmade lite och snackade med några av aktivisterna vid den utfarten vi blockerade:

Poliserna sa åt oss att vi inte fick stå i gatan eftersom vi kunde bli påkörda. En av poliserna dristade sig till att säga:
- Känslan i magen är inte bra när någon av tjejerna här kan bli påkörda.
Eh. Jag frågade - Men killarna då?
Varpå polisen svarade - Ja, killarna också… men, du förstår vad jag menar!
Eh. Jag svarade - Nej och där var konversationen slut varpå polisen manifesterat både sitt stereotypa sätt att tänka och konversera samt tomheten i deras ord.

Åter igen: Det är svårt att inte övermannas av hat. Efter min förra blockad skrev jag aldrig något blogginlägg, men jag ville skriva om polisernas attityder och om min egen oförmåga att se dem som människor som jag inte ska hata. Känslan kvarstod under denna blockad och jag kämpar för att inte se poliser som onda individer, utan som slavar under ett orättfärdigt system. Att kanalisera mitt hat mot systemet. Det är svårt.

Så här skrev en vän på Twitter:

Det värsta med #blockad är att det blir så sjukt lätt att börja hata. Hata poliser, aktivister, högertroll. Det är så äckligt. Hata systemet

— Henric Götefelt (@Hejke) August 28, 2012

Sedan hände allt som vanligt väldigt snabbt och oklart. Polisen körde fram och tillbaka med en piketbuss på vår sida av förvaret, kanske för att förvirra oss. Samtidigt fick vi meddelanden från andra sidan förvaret om att polisen brutit deras blockad och att en polisbuss som misstänktes innehålla flyktingar lämnat området.

Vi samlades, pratade, ringde samtal. Skulle vi tro att flyktingarna satt i bussen och bege oss för att fortsätta blockaden på Arlanda, eller skulle vi tro att poliserna fintade och stanna kvar? Till slut satte vi oss ändå i de bilar vi hade att tillgå och begav oss mot Arlanda. På vägen dit fick vi beskedet att det var för sent. De båda fordonen var redan inne.

Sorgen. Den outgrundliga sorgen hand i hand med maktlösheten.

Och inte förrän nu drabbar mig med full kraft insikten om vad som hände. Inte förrän jag tittar på videos från Flen och andra sidan förvaret i Märsta förstår jag vad som hände där. Inte förrän nu gråter jag.

Om ni vill se hur det gick till i Flen rekommenderar jag den här videon:

Och om ni vill se hur det gick till i Märsta rekommenderar jag denna:

Men det är alltså inga feel-good-videos. Kolla gärna på dem tillsammans med någon du kan hålla i handen.

Vill ni läsa mer om blockaden rekommenderar jag Mattlos blogginlägg från igår och hashtagen #blockad som du kan följa här om du inte har Twitter. (Denna hashtag kan med fördel också följas på både Bambuser och Instagram.)

Nu har jag klämt ur mig det jag tänker och känner, och min enda tröst finner jag just nu i det bibelord som en vän twittrade ut till oss i morse:

”…och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon.” Upp 21:3-4