Elin Pelin Poppelin

Sitter med mina fötter i en balja med varmt vatten, eftersom jag aldrig fick tillbaka känseln i tårna efter gårdagen (trots ihärdigt vickande och hoppande för att få tillbaka blodet till dem). Tänker att det vore skönt att sammanfatta vad som hände igår. Samordna känslor och tankar kring denna den första blockad jag deltagit i. (Med andra ord en högst subjektiv beskrivning från min sida, och med reservation för missuppfattningar och dylikt.)

Egentligen hade jag inte tänkt åka till Märsta över huvud taget. Såg på Twitter att det var blockad på gång och tänkte att en dag, en dag ska jag vara med. En dag då jag får med mig ett gäng vänner och känner mig mer peppad. Men jag kunde inte släppa tanken på att jag ju faktiskt bor i Stockholm nu och inte hade något särskilt för mig varken under kvällen eller förmiddagen dagen därpå, och när en kompis till en god vän frågade om jag skulle med bestämde jag mig, nästan.

Packade varm tröja och extra mat innan jag gick hemifrån, bestämde mig under förmiddagen för att strunta i det men satt under eftermiddagen och läste Jonas blogg, och när jag läste detta kunde jag inte hitta någon rimlig motivering inför mig själv varför jag inte skulle fara:

Nu vänner är det allvar. Det självaste livet de handlar om. Vi kan inte bara se på när människor skickas till döden i vårat namn. Vi kanske inte har polisen, migrationsverket och Tobias Billström på vår sida. Men vi har FN, Amnesty och de mänskliga rättigheterna på vår sida. Och framför allt: vi vet, i hjärta bröst och själ,  att det vi gör är rätt. För vi försvarar livet.

Nu måste vi visa solidaritet med de som ska utvisas och göra motstånd på ett konkret sätt. Vi vet att kamp lönar sig. Förra året lyckades vi stoppa 12 st utvisningar från Sverige. Nu ska vi göra det igen.

Anledningen till gårdagens blockad var att polisen och migrationsverket under kvällen och natten enligt uppgift skulle försöka genomföra ännu en massdeportation till Irak, denna gång av 20 till 60 personer. Dessa människor skulle sitta inlåsta på förvaret i Märsta, för att sedan föras till Arlanda för utvisning och deportation. Detta skulle ske trots att både FN, Amnesty, EU och SKR kritiserat saken. Till och med Iraks regering har krävt att den här utvisningen skulle stoppas, eftersom de anser att Sverige har brutit de avtal angående irakiska flyktingar som Sverige och Irak har haft och inte vill se någon tvångsutvisning.

Så fort min föreläsning var slut åt jag middag, köpte på mig en macka, fyllde min termos med te och satte mig på tåget mot Märsta. Helt oviss om vad som väntade, och ganska nervös. Första laddningen folk hade mötts upp klockan fem, och nu var klockan sju och det var dags för en ny sammanstrålning vid stationen. Till slut fann vi som skulle mot blockaden varandra, och vi började vandra mot Migrationsverkets så kallade ”förvar”.

Väl på plats var det en hel folk på plats, unga och gamla med olika bakgrunder som var där för att protestera, liksom en hel del poliser. Poliser och aktivister stod på varsina sidor om avspärrningar som spärrade av de tre stora infarterna till Migrationsverkets område. En del försökte bygga barriärer som polisen förhindrade med motiveringen ”nerskräpning”, andra stod och gjorde sitt bästa för att få titta i de polisbilar som for in och ut på området. Tanken var att varken släppa in eller ut bilar som kunde innehålla de människor som skulle deporteras. Stämningen var spänd, och i väntan på att något skulle hända stod vi och småpratade med poliserna på andra sidan avspärrningarna. En del av dem var på otroligt vresigt humör, andra var trevliga och vi kunde prata med dem om vad för fika vi och dem hade med sig och tillsammans konstatera att vi alla frös om fötterna.

Men, så kom helt plötsligt en buss full med folk. Alla agerade på det sätt de fann lämpligast: några bildade mänsklig blockad framför infarten, några pratade med poliserna och busschauffören. De påstod att bussen innehöll asylsökande kvinnor och barn som inte hade någonting med detta att göra, och som de ”skulle vara tvungna att sätta ut i snön” om vi inte släppte igenom bussen (varför de nu skulle göra det, och varför skulle de skicka en buss med asylsökande till Märsta just den kväll då de visste att blockaden skulle pågå?). Till slut enades aktivister och poliser om att vi skulle släppa igenom bussen, att den skulle bara släppa av folk och sedan genast vända tillbaka och att vi skulle få titta igenom bussen på vägen ut för att försäkra oss om att det de sa om att bussen inte skulle ta med sig några människor ut stämde.

Under tiden vi väntade på att bussen skulle komma tillbaka hann några av oss börja ana oråd. Varför dröjede bussen? Och vad höll poliserna egentligen på med? Medan vi står och är fullt koncentrerade på att hindra den stora bussen från att lämna området far ett gäng polisbussar befunnit sig bakom den stora bussen iväg i världens fart åt varsina håll. Aktivisterna börjar springa åt lika många, men bussarna som förmodligen innehöll irakiska flyktingar kom undan. Vi hade blivit lurade.

Helt plötsligt slog det mig med kraft hur sjuk den här situationen var. Vi var där för att visa att vi anser det här sättet att behandla människor är fel, och polisen i princip hånade oss genom att ljuga oss rakt upp i ansiktet och göra situationen till en maktkamp eller ett spel mellan dem och oss. Som om det inte alls handlade om en massa människors liv här!

Efter en stund lämnade poliserna platsen och vi samlades utanför Migrationsverkets byggnad för att besluta om vad som skulle hända härnäst. De flesta av oss var upprörda, några grät. Vi visste att det var på väg en buss från Flen och en från Gävle, dock var det oklart om de skulle fara förbi den plats vi befann oss på nu, eller om de skulle åka direkt till Arlanda.

Till slut beslutade vi att alla som hade möjlighet skulle ta sig till Arlanda, och väl på plats fick vi sällskap av polisen igen. Vi stod vid infarten vi trodde att de skulle behöva ta för att ta sig till det plan som var specialchartrat för ändamålet och poliserna satt i sina bilar runt omkring oss. En del av oss begav oss till en annan del av Arlanda där vi stod framför infarten till en mindre infart ända tills en stöddig polis klev ur bilen och sade att det var förbjudet att stå där. Enligt honom var det en ”utrymningsväg som behöver vara fri om till exempel en ambulans skulle behöva köra här”. (Behöver inte alla vägar vara fria om en ambulans behöver köra där? Trots det måste man väl få stå där tills det behovet uppkommer?) Han passade dessutom på att ha en rätt kaxig konversation med en av oss som lät något i stil med:

Stöddiga Polisen: Jag gör bara mitt jobb!
Aktivist: Jag gör också mitt jobb!
Stöddiga Polisen: Haha, vi får väl se vem som vinner i slutändan?

Åter igen, som om detta vore ett spel mellan dem och oss!

Tiden gick, vi frös, var på helspänn och beredda att lämna gräsplätten vi blivit anvisade att stå på så fort en bil närmade sig, men inget hände. Till slut, då klockan hade passerat ett, körde Stöddiga Polisen upp jämsides med oss där vi stod och sade ”Det är över nu, alla som ska vara inne är inne nu. Åk hem, det tänker vi göra.” Och så drog de.

Jag vet inte om det var en fint eller inte. Jag vet inte om någon annan vet om det var en fint eller inte. Men det var som att luften gick ur oss alla. Många begav sig hemåt, och vi som var kvar konstaterade att vi var för få för att kunna göra något på egen hand. Polisen cirkulerade runt några varv, och vi organiserade hemfärd.

Vi som var kvar och skulle till Stockholm missade precis bussen som går med en timmes intervall men fick tag på Roligaste Taxichaffisen som tog oss till stan för halva sitt pris. Natten var kall och jag ville hem och efter att ha väntat på bussen på halva vägen över en kopp te hemma hos en medaktivist kom jag hem och smög över tröskeln till stället där jag bor. Klockan var fyra på morgonen, och när jag stängde dörren och drabbades av tystnaden förbyttes det hopp jag känt då jag suttit på bussen och twittrat till modlöshet då jag insåg att planet faktiskt lyfte två timmar tidigare, att det som vi försökt förhindra ändå hade skett och att de människor vi inte ville skulle lämna landet i natt ändå hade gjort just det.

Ostbågar blev min kvällsmat, den där märkliga känslan av både glädje och sorg min huvudkudde och när jag vaknade i morse kändes det konstigt att livet skulle gå vidare och jag skulle gå till skolan trots det som utspelat sig kvällen innan. Men jag antar att livet måste gå vidare. Gång på gång på gång.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över de människor som trots detta ihärdiga motstånd ändå följer sin övertygelse och omsätter den i handling. Som trots att aktioner misslyckas försöker igen och igen och igen. Gamla och unga från här och där som samlas under gemensamma övertygelser och är beredda att offra sin bekvämlighet för sina medmänniskor och för en bättre värld. Oavsett vad utgången blir av sådana här aktioner tror jag att de gör all skillnad i världen, att den här världen en dag ska bli upprättad, och att det goda en dag ska segra.

Så som svar på din fråga Stöddiga Polisen: Jag tror att vi vinner.

—

Läs mer om Aktion mot Deportation här, se filmklipp från blockaden här, läs andras beskrivningar av blockaden här och här samt artiklar om den här och här. Ständiga uppdateringar på Twitter under hashtaggen #blockad (DN bemödade sig med att skriva några få ord som ni knappt behöver läsa.)